Idag är inte en lika eländig dag som de senaste dagarna i livet as Linn Ahlex har varit. Jag fick en rejäl spark i rumpan igår, när jag ännu en gång bevisade för mig själv att jag faktiskt kan om jag bara ge mig fan på det. Jag och Marie hade långdag och den slutade i Växjö, precis som planerna var. Höll på att ge upp i Hovmantorp men efter en kyckling-curry baguette och lite fightandes med mina hjärnspöken så gick det. Nog för att vi ''bara'' körde i Högstorp (precis när man kommer in i Växjö) så är det ändå någonting. Det liksom räckte för att jag skulle bli glad och stolt över mig själv.

 

Jag minns inte när jag var i Växjö senast, säkert flera månader sedan. Kan inte beskriva lyckan inom mig just nu, inte är det som förra året när jag åkte dit för första gången på ett par år, men det är något i den stilen. Det var en sådan lättnad att rulla in i Växjö igen, som om det lossnade någonting från mina axlar. Jag har trott att jag inte skulle kunna åka dit mer, att allting var som bortblåst och att jag är tillbaka på ruta ett, men icke. Jag slutar aldrig förvånas av mig själv och min kämparglöd som finns där inne trots att jag allt som oftast tycker att den lyser med sin frånvaro. 

 

Detta gav mig som sagt lite mer självförtroende på den här fronten. Att åka iväg utanför samhället alltså och inte vara så begränsad. Jag hoppas som sagt att det fortsätter såhär. Tillbaka till där jag var 2014 vill jag aldrig någonsin mer, det är någonting jag har tjatat om väldigt många gånger men det är nog min värsta mardröm. Jag är lite mer taggad på våren och det som komma skall nu. Det får hemskt gärna bli grönt i samhället, sol och fotbollshäng vid IP. Spontana roadtrips och cykelturer. Jesus amalia.